Blog in, blog out

Jag borde nog aldrig skaffa barn. Som lite var jag helt förjävlig, enivs och jobbig. Jag slog mina kompisar, mina föräldrar och min bror. När jag inte fick som jag ville blev jag skitförbannad, skrek och slängde saker omkring mig. En gång sprang jag till och med framför en bil för att jag var sur på mamma. Jag ville hela tiden vara i centrum och gjorde allt för uppmärksamhet. När jag var runt 8 fick brorsan glasögon. Jag blev genast övertygad om att jag också hade synfel, mamma och pappa behövde ta mig till optikern TRE gånger innan jag slutade tjata om att jag fick ont huvudet när jag läste.  Jag måste dock erkänna att jag aldrig riktigt har haft någon tonårsrevolt, jag har nog gjort revolt hela livet.  Finns möjligheten att säga emot gör jag det nästan alltid vad det än gäller.

Antingen skulle jag behöva få barn med en man som var übersnäll som barn för att barnet förhoppningsvis inte skulle ärva mina envishetsgener. Eller så skulle jag behöva gifta mig med någon som också var förjävlig som barn, ni vet minus och minus blir plus. Dessutom måste jag hitta en man som står ut med mitt  humör, samtidigt somhan inte ger sig direkt om jag bråkar med honom eftersom jag måste få utlopp för min ilska. Men han måste ändå göra som jag säger för annars skulle jag hota med skilsmässa som sedan skulle bli realitet. Jag hatar att städa så det måste han ta hand om för att inte huset skulle se ut som ett bombnedsslag. Good luck finding that guy.

Nej, barn är inte min grejj. Som barnvakt är jag helt gudomlig men om det skulle vara mina barn skulle det inte funka lika bra. Jag skulle vara elak och hemsk. När barn inte får som dom vill brukar dom ligga på golvet och skrika och mammorna brukar se ut som dom vill sjunka genom jorden. I min familj kommer det vara jag som ligger på golvet och mina barn som står bredvid och skäms. Skulle jag mot all förmodan få snälla barn skulle jag tycka dom var mesiga och pusha dom till att bli tuffare. Jag kommer var den morsan som istället för att säga att det är fult att slåss kommer säga: slår någon dig ska du slå tillbaks hårdare, var ingen mes. Skulle jag få döttrar skulle jag tvinga dom att lära sig någon kampsport så att dom skulle kunna slå ner alla killar som jävlades med dom. Jag skulle terrorrisera mina barn att bli envisa och inte elaka, men något i den stilen. Dom skulle få men för livet, stackarna.

Så, jag tror det blir bäst om jag skippar det där med barn, eller vad tycks?

Det har verkligen inte varit min dag idag,  inget har gått särskilt bra alls. har varit trött grinig och till råga på allt är jag i lingonveckan så jag känner mig lagom äcklig. Dagen börjar med att väckarklockan ringer och hag inte vill gå upp. Självklart gjorde jag det och tog mig iväg till skolan. På svenskan håller vi på med en artikel som ska vara klar på måndag, duktig som jag är har jag inte skrivit ett enda ord.  Essayn på engelskan ska lämnas in på fredag, har skrivit tre rader. Det gick till och med dåligt att prata med engelskmannen Ray Cooper, jag har aldrig haft problem att prata engelska men det fick jag idag. Sen när jag kommer hem börjar pappa tjaffsa med mig. Åker ner till kulturskolan för att först spela i bluesbandet och sedan ha flöjtlektion. I bandet gick det inte alls bra. Känner mig som en retard, alla är så sjukt duktiga, musikaliska och gör värsta improvisationerna. Flöjten gick ok. Struntar i att det egentligen är jamkväll idag, skulle ändå inte gå bra. Blev sur på brorsan när jag kom hem vilket resulterade i att jag inte åt någon middag. Så nu sitter jag på mitt rum, lyssnar på Thåström och är hungrig men tänker inte swallow my pride för att äta. And that's basically how my mind works.

Pappa kom in i mitt rum förut och sa att jag skulle röja min säng. Envis och tjurig som man är säger man såklart nej. När han frågade varför svarade jag att jag inte hade lust. Hur glad tror ni han blev då? Rätt gissat, han blev inte så glad.