Blog in, blog out

Middagen började med att brorsan och jag pratade om att vi behövde städa för mamma och pappa kommer hem ikväll efter att ha varit borta i 10 dagar. Jag tyckte att Victor kunde ta uterummet och jag kunde dammsuga resten av nedervåningen + göra rent toaletterna. Victor tyckte tvärtom. Det resulterade i att vi började bråka och jag gick från bordet utan att ens äta den maten jag jobbat med i över en timme med att få till. Nu kan jag självklart inte gå och äta maten eftersom jag gick ifrån, då skulle han vinna. För att visa att båda är förbannade går vi nu runt i huset och städar, noga med att dunsa lite extra med fötterna i golvet och slamra lite extra med det vi håller på med. Victor har nu dammsugit hela huset. Jag har gjort rent toaletterna samt strukit en duk och torkat golven. Antagligen förväntar han sig att jag snällt ska ge upp och ta uterummet nu när han har dammsugit resten. Ain't gonna happen! Jag tänker inte alls fixa uterummet, det kan han göra själv. Detta kommer säkert sluta med att uterummet får fortsätta vara skitigt eftersom ingen vill ge sig. Själv har jag alltid fått höra att jag är envis som en get och riktigt tjurskallig, jag ger aldrig upp i diskussioner. Jag börjar bli lite bättre nu, använder oftast min envishet till att komma någonstans, t.ex. få bra betyg. Men det händer fortfarande att jag likt en treåring säger: nej, jag vill inte!, eller ännu hellre: neej, tänker jag inte alls göra!. jag har dock slutat med att skrikande ligga på golvet och banka med fötterna för att få min vilja igenom.

Min envishet har gått så långt att mina föräldrar säger att de tycker synd om min blivande man, det säger en hel del. Förutom envisheten har jag dessutom ett jäkligt temperament som skulle göra det svårt för vem som helst att leva med mig. Jag var alltid skräckexemplet på dagis, den envisa, ilskna ungen som var svår att hantera. Som liten bars jag skrikande uppför trappan till mitt rum där jag fick sitta tills jag lugnade ner mig. Pappa brukade sitta antingen i rummet eller precis utanför. Satt han i rummet slängde jag gossedjur, kuddar och skrek de fulaste orden jag kunde. Oftast tog det inte särskilt lång tid innan jag lungnat mig men ibland kunde jag vara riktigt långsint. Jag kommer ihåg ett speciellt tillfälle, vi skulle åka till mormor och morfar i Nyköping men jag fick inte ha de byxorna jag ville och blev därför förbannad. Det hela slutade med att pappa stannade hemma med mig. Jag satt på mitt rum hela dagen förutom under de tio minutrarna då pappa var ute på något ärende och slank ut ur rummet för att äta. Det går i släkten att kunna bli sådär riktigt förbannad, jag har t.ex. en kusin som kunde bli så arg att hon ibland svimmade av ilska. Dessutom är det något speciellt med att vara för den 23.e mars, alla kvinnor/tjejer jag känner som är födda då delar mitt temperament och min envishet. Är det inte lite underligt?